Varför ska alla tankar komma igång när jag väl lagt mig för att sova? Alla mina storslagna planer som planeras inuti huvudet, allt som ska bli så bra. Alla storslagna planer som egentligen bara blir fiasko när jag väl ska förverkliga dom. Varför tänker jag ens på det när jag vet hur det blir? Borde jag inte ha lärt mig att jag inte kan klara av det?

Jag skulle behöva ha någon som går igenom exakt samma sak, som tänker lika som jag. Någon jag kan prata av mig med när det börjar ta emot och någon som jag dela framgångarna med. Någon som förstår, någon som hjälper. Någon som följer varje steg jag tar och om jag skulle vilja hoppa över något steg ska den vara där och pusha att då ta ett extra steg och jag skulle göra detsamma med denna någon.

Storslagna planer gör sig nog bäst i mitt huvud, visst gör dom massor med skada i huvudet men nog mindre skada än om jag skulle försöka mig på dom, och misslyckas gång efter gång som jag redan gjort flertalet gånger..